Min tanke har varit att lägga upp bilder och skriva hur skönt och roligt vi haft det på Cypern.
Tills idag.
Allt kan ändras på någon sekund, många bli påverkade men värst är det för dom som levt närmast. Kommer alltid att minnas och det är det som gör att de bortgångna lever vidare...
Aldrig riktigt farfar, vi ville inte och vill fortfarande inte riktigt kalla dig det. Men det har aldrig spelat någon roll för du har ändå fyllt den rollen för oss. Nu knäpper jag mina händer för min farmor och hoppas att detta på något sätt (mitt i allt ont) kan sluta... eller snarare landa, lägga sig på ett bra sätt. Vi är många runt om, och det kommer såklart att gå men frågan är vad som kommer att hända efter vägen.
Jag vägrar att tro att allt bli svart och tiden står still efter livet. Det kan bara inte vara så.
Tomt, ja för oss som är kvar men ensamheten är inte verklig...ser man efter riktigt noga så är man aldrig ensam.
Detta inlägg är för mig själv, min farmor och alla runt om som kände.
Slut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar