Ensamhet

Det är nog det värsta. Det ska finnas någon för alla som kan trösta och vara där.
Är du det för mig?

I minne

--------------------------------------------------------------------------

När du är trött, när du vill fly och oron viskar att, din dag ska aldrig gry

Jag är hos dig, känn handen kring din hand var stilla, var ej rädd,

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, när du går fram när fågeln inte längre syns, och solen dör

Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus var trygg och tro på mig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten, över mörka vatten styr mot havet nu, seglar bort

Nu är din korta stund, det liv du väntat på följ vågens väg, se djupet skrämmer ej

För jag är här hos dig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten

Tage Godin
1932-2009
För alltid i vårt minne, det var ett vackert farväl idag...

Stockholm inatt

Ja och frågan är om det är roligt eller bara en väntan på att komma hem igen?
Det är nog mest roligt.

Igår drog jag och Angelica på Hard rock och käkade sedan blev det hem och sova. Var väldigt trevlig och grym personal ;)
Ikväll blire käk här på hotellet och en riktig tjockiskväll med Idol som underhållning... i en timme. Blir nog rätt mycket tokprat också, det är vi rätt duktiga på. Tänk om det skulle finnas ett pris i "prat som inte har någon betydelse och någon som inte kan hålla tyst utan rabblar på och tänker sen" undrar om jag skulle ligga bra till då? Skulle tro det.

Jag behöver lära mig att vara tyst när jag egentligen inte har något att betätta... eller när jag bara ska bara tyst:)
Då har jag fått det sagt också....

Undrar vad som händer i helgen? Mys blev det då inte, eller någon som är sugen på det? Fest.. mys. Vad väger tyngst?

Nu börjar magen kurra... behöver mat
Ha en trevlig kväll alla!

Då tar vi söndag

Jag har ett nytt måtto för denna vecka;
Tror på dig själv och förstå att människor tycker om dig för den du är och inte för den du tror att du måste vara.

Jag chockar med noggrann och onödig uppdatering. Söndag...
Vilket denna helg betyder jobb... Dagen började med en bra morgon med mys i sängen med Zeke. Promenad med Wallin, dusch och lite Idol. Innan jobbet blev det en pratstund med farmor och säga adjö till lillebror som har varit hemma under helgen.
Fick även veta från det ena till det andra att Johan kanske ska fira jul hemma!! (ungefär bästa jag hört på evigheter) Växa upp och skaffa nya traditioner... nej, tror inte det inte än! =)

Och när jag ändå är inne på ämnet växa upp, jag vill ha ett hus! En tanke och längtan men också något jag kanske egentligen inte vill.... Det skulle vara så mycket mysigare och luftigare. Jaja, sambo kanske borde komma först? och utbildning och ett jobb man vill fortsätta med. Då får jag nog vänta. Jag ska komma på 3 sätt som gör att man glömmer att man vill bli sambo, det vore nåt! =) (återkommer angående det)

Nu var det mycket jag vill jag vill. Vill även ha en ny tv....

Så nu vet ni det! Återgår nu till jobbet...
Bye

Ungefär såhär är det

Tiden går, det blir bättre...

Idag har det varit jobb. Moa och jag har gjort lite annat än att jobba, intressant samtalsämne har vi haft. Vänj sig...tydligen.

När jag slutar tänker jag åka hem och hinka vin, i min ensamhet och det kommer att bli så gott så gott. Två glas iaf och efter denna hårda arbetsdag så är jag värd det. Till veckan blir det Stockholm igen, denna gång är det Angeschka som följer. Roligt fast drygt att ligga borta.
Mer än såhär tänker jag inte dela med mig av... är egentligen inte på humör att skriva men kände mig lite tvungen.

Så.. ha en god kväll och drick gärna något gott.

Inga ord

Min tanke har varit att lägga upp bilder och skriva hur skönt och roligt vi haft det på Cypern.
Tills idag.

Allt kan ändras på någon sekund, många bli påverkade men värst är det för dom som levt närmast. Kommer alltid att minnas och det är det som gör att de bortgångna lever vidare...
Aldrig riktigt farfar, vi ville inte och vill fortfarande inte riktigt kalla dig det. Men det har aldrig spelat någon roll för du har ändå fyllt den rollen för oss. Nu knäpper jag mina händer för min farmor och hoppas att detta på något sätt (mitt i allt ont) kan sluta... eller snarare landa, lägga sig på ett bra sätt. Vi är många runt om, och det kommer såklart att gå men frågan är vad som kommer att hända efter vägen.

Jag vägrar att tro att allt bli svart och tiden står still efter livet. Det kan bara inte vara så.
Tomt, ja för oss som är kvar men ensamheten är inte verklig...ser man efter riktigt noga så är man aldrig ensam.

Detta inlägg är för mig själv, min farmor och alla runt om som kände.
Slut